Stilla Sinnet

 

Annonser

Stormmusik

Ståpäls. Sitter i köket och lyssnar på en gammal bekant. Regnet smattrar på. Löven yr. Pelle Ljungberg – ”local legend” från Växjö. Minns hur vi kom hem från ett ”Pelle-gigg” på lokalbar och nästan grät av glädje och frustration. Nåväl, vi nådde alla dit till sist. Vi gjorde våra egna låtar och gigg som fick huden att knottra sig. Jag vill påstå och tro det i alla fall. Det var mäktigt.

Musiken börjar ca 2.00

Tallen

Tallen är min barndoms tall. Ett av de där träden man lärt känna. Som man klättrat i, ramlat ur, haft en koja i, kysst en flicka under, haft stöd emot när man tjuvrökt en cigg, vars kottar eller ekollon man plockat och kastat eller samlat. Eller haft en gunga eller rep i. Jag minns kastanjer, ekar, björkar, tallar och granar. Det är många när man tänker efter. Vad skulle vi vara utan träd?

Jag har en bästa vän som älskar träd. Jag gör det också. Den här tavlan är inte världens bästa men när jag ser den är jag där, vid grinden och spanar bort mot tallen. Vinden över fälten, svalorna högt ovan, bondgårdens ljud, lukten av nyslaget hö. På Hjärtats väg, ”Road to Flowers”, end of my road, where the woodwork whispers. Tallen är skylten som säger, 2 km kvar. Vad jag älskar att jag målade den.

”Go into the arts. I’m not kidding. The arts are not a way to make a living. They are a very human way of making life more bearable. Practicing an art, no matter how well or badly, is a way to make your soul grow, for heaven’s sake. Sing in the shower. Dance to the radio. Tell stories. Write a poem to a friend, even a lousy poem. Do it as well as you possibly can. You will get an enormous reward. You will have created something.”

–Kurt Vonnegut

Tallen

Prophet Varning

Det undermedvetna fick fritt spelrum. Det var så det hände. Som det alltid ska egentligen.

Vi hade riggat iordning hela nedervåningen i Gomotta, stora rummet, för måleri. Klaffbord, skyddspapp på golvet, färg, penslar, osv. Det var vinter, kanske februari, så vi fick elda i kakelugnen. Ändå var det kallt i rummet. Vi gick med hälften av ytterkläderna på oss.

Jag skulle instruera och visa min bonusdotter hur man målar ett ansikte. ”Grundstruktur förstår du”, sa jag. ”Man spacklar upp eller gör ett grundlager med färg. Sen är det lager på lager som gäller. Hud är grön underst, eller blå. Sen rödare och gulare nyanser. Glansdagrarna sist. ”Först akryl sen olja. Magert till fetare. Och snabbt ska det gå. Snabbhet är av största vikt”. Ja så sa jag nog. Både från egen erfarenhet men också samma ord jag hört min läromästare Tord Hjukström säga.

Samtidigt målade jag hela den här lilla tavlan. Utan att tänka och följde mina egna instruktioner samtidigt som jag berättade för henne. Snabbt och raskt gick det. Medvetandet i precis rätt tillstånd. Tanklöst, liksom flytande mellan plan. ”Oj” tänkte jag, ”den här är ju cool”. Var kom den ifrån?”

Vi åkte hem till Borås igen. Tavlorna som blivit skapade var kvar i Gomotta. I vår trea finns knappt plats för en pensel. Jag hade bara fotat tavlorna. Några dagar, en vecka senare kanske, ringde telefonen. Jocke. Han skulle publicera sin doktorsavhandling inom psykiatri och ville ha ett frontmotiv till boken. Kunde jag skicka någon bild eller ta en bild på en tavla och skicka? Det var bråttom. Nå, hade jag något? ”Nej, vad tusan” sa jag. ”Inte här, allt ligger i Gomotta. Men vänta! Jag har en som kan passa”. Visst gjorde den det. Men Jocke öppnade den uppochner först och se där var ett ansikte också. Intressant. Bilden känns i alla fall klockren till en avhandling inom psykiatri.

Så gick det till. Min första publicerade tavla! Vilken skön känsla! Tänk om det kunde vara så lätt alltid. Det känns i efterhand som att tavlan beställdes på en metanivå. Den skulle målas och hamna på framsidan till Jockes avhandling. Är det så med allt man gör månntro? Alla dessa låtar, texter, tavlor och alster som ligger och skräpar. Är de bokade och beställda? Har uppdragsgivarna bara glömt att hämta ut sin beställning?

Här är den.

Prophet Varning

Dog Hour

Att vakna mellan 03 och 05 innebär ofta sömnlöshet för mig. Så inatt. Ska man ligga kvar och skruva sig fram och tillbaka eller gå upp? Jag brukar göra det sistnämnda. Ligger jag kvar brukar jag börja tänka och det kan bli ett jäkla brus. Ofta nästan lite maniskt och kreativt. Såna tankar man skulle vilja ha tid att följa och impulser man skulle vilja ge efter för dagtid men som aldrig  får plats i vardagens bestyr. Antar det är sådant som vill fram och som pockar på uppmärksamhet. Jag älskar det egentligen. Det är en välsignelse att förunnas kreativitet. Att ta igen det mitt i natten som livet ser ut just nu är så klart en sämre tidpunkt. Men vad gör man? Man går upp.

Så klart är det musik, genialiska idéer kan tyckas (och det kan dom nog ofta vara, jobbigt nog). Likt förbannat hänger man inte på sig banjon, blåser i trynorgel eller brister ut i sång. Ett stort hus på landet då hade det varit klart. Sen tankar om måleri. Ja det går också bort som vi bor nu. Men skam den som ger sig. Det finns annat att gå upp och göra sig trött på. Lyssna på plattor och skriva.

Nu lyssnar jag på Solomon Burke och albumet ”Nashville”.  Vilken pipa han har. Han hade ju en riktigt go platta för några år sen. En senare inspelning, karln har ju gjort 48 egna skivor! Nåväl den jag tänker på heter ”Don’t Give Up On Me”. Skön produktion av Joe Henry. Rekommenderas!

John Mayer – ”Born and Raised”

Första gången jag hörde Johan Mayer blev jag inget fan. För slickt och perfekt. Gillade inte heller rösten. Men så hörde jag en låt, ”Slow dancing in a burning room”, och så plötsligt var det där bara. Vad jag ville höra. En känsla och passion.

Albument ”Born and Raised” kom förra året. En snabbkoll säger mig att kritiker inte tagit albumet till sig. Jag håller inte med. Tycker det är en genomgående bra platta. Enkel, rakt på och med sköna texter. Vem kan inte älska en låt med refrängen ”Whiskey, whiskey, whiskey, water, water, water. Sleep.” ? Bonusdottern tycker den är knasig men en dag kommer hon förstå. Jag älskar den, hammond, munspel, hes stämma, trummor som andas gött där bakom. Och så den där refrängen.

Favoritlåten är ändå ”Walt Grace’s Submarine Test, Januari 1967”. En hel låt om en kille som ska testa sin hembyggda ubåt. Självklart ”based on a true story” tänkte jag. Men så icke fallet. John har hittat på hela storyn. Vem kunde tro det? Riktigt skön grej att göra, att hitte på nått sånt va? Tänka sig.